Nej till böneutrop

Står vi upp för religionsfriheten eller inte? Varför tillåta klockringning om vi inte tillåter böneutrop? I sociala medier är debatten intensiv. Själv landar jag i att jag inte vill se böneutrop i Sverige och jag ska här rada upp mina skäl:

 

A) Religiös tro i det offentliga rummet.

Religionsfriheten är en mänsklig rättighet och får inte sättas på undantag alldeles oavsett vad jag själv tycker om andra religioner som finns i vårt land. Med religionsfrihet förstås rätten för dig och mig att ha, utöva och offentligt uttrycka vad vi tror på. Vår rätt får dock inte begränsa andras rätt att göra samma sak. Rättigheter begränsas således av andras rätt till samma rättigheter. Religionsfrihet är också rätten att inte ha en religiös tro (även om jag personligen brukar definiera ateismen som en tro). Det handlar vidare om rätten att byta från en trosåskådning till en annan. Precis som med andra rättigheter, ex yttrandefriheten, så måste vi alla vara överens om att denna rättighet ska gälla för alla och vi måste vara överens om vad vi menar med detta. Här har debatten om böneutrop visat att det finns en hel del att önska.

Det böneutropen handlar om är hur den religiösa tron får uttryckas i det offentliga rummet, alltså en fråga om yttrandefrihet. Med religionsfrihet kommer att vi får acceptera att vi, oavsett om vi är troende eller ej, får möta religionernas uttryck på en rad olika sätt: det kan vara människor som går runt med ett kors som halssmycke, en moské som byggts eller frälsningsarmén som på det lokala torget sjunger ”han har öppnat pärleporten” samtidigt som man samlar in gåvor för att hjälpa hemlösa. Inte någon enda har hittills ifrågasatt något av detta, här är vi överens om att detta ingår i det vi menar är religionsfrihet och vi har en ordningsstadga som reglerar detta. Fakta är att vi har en stark demokratisk kontroll över religionsfriheten. Symboler, byggnader och manifestationer är sedan många år satta under lupp av myndigheter med tillståndsgivning. Kom ihåg, vi har ex. en Skolinspektion som utrett vilka psalmverser som ska få sjungas på en skolavslutning… Det som kristdemokraterna lyft fram är om vi ska anse att ”återkommande institutionaliserade böneutrop” som ropas ut över omgivningen ska tillåtas?

Om vi bortser från det krångliga politiska språket så handlar detta om vi menar att religionsfriheten även inkluderar att människor ska utsättas för religiösa budskap som man inte kan komma undan? Här har, av böneutroparnas förespråkare, kyrkornas klockringning förts fram som ett exempel på detsamma. Här haltar jämförelsen högst betänkligt.

”Ding-dong-ding-dong-ding-dong” vs. ”Allah är störst. Allah är störst. Jag vittnar att det finns ingen gud utom Allah. Jag vittnar att Muhammed är Allahs sändebud. Kom till bön. Kom till bön. Kom till framgång. Kom till framgång. Allah är störst. Allah är störst. Det finns ingen gud utom Allah.”

Skillnaden är så tydlig att jag förvånas över att de överhuvudtaget jämförs. Det ena är ett ljud som informerar om att det i en lokal kommer att ske bön eller gudstjänst. Det andra är någon som muslimerna kallar för ”Adhan” (arabiska och betyder information, pålysning) och rymmer alltså en religiös proklamation, vittnesbörd och kallelse till bön. Böneutropet är därför mer att jämföra med det vi i vardagligt tal benämner torgmöte. De senare kan ske i omedelbar närhet till människor, men de sker då och då, efter att arrangör sökt enstaka tillstånd, och då tas hänsyn i tillståndsgivningen utifrån plats och tid på dygnet. Det handlar inte om att konstant fem gånger varje dag (även om den ansökan som skett i Växjö handlar om tillstånd för två böneutrop i veckan) året om få tvinga på andra människor en trosbekännelse.

Klockringningen fungerar alltså inte som böneutropets motsvarighet. Visst, klockringningen används för att upplysa om att något (dop, vigsel, begravning, gudstjänst med eller utan nattvard) påbörjas i en lokal (kyrka), men klockringningen användes också för att ange när vilodagen påbörjas, vid fara och över en människa som avlidit (själaringning). I Längbro församling, där jag arbetat i snart 13 år, har vi inte själaringning, men väl tacksägelseringning och här är kanske klockornas ljud som allra viktigast för oss; när vi under högmässan har läst den avlidnes namn och tillsammans med de sörjande, under klockarnas klang, får samlas i bön.

Jag har funderat över vad som bäst kan liknas vid en kristen motsvarighet till böneutrop? Jag har landat i att det skulle vara att en kort trosbekännelsen (Fader, Son och Ande) basuneras ut via en högtalare med en uppmuntran om att komma och be. Mig veterligt existerar inte detta i någon kyrka någonstans. Anledningen till att jag tycker att en kort trosbekännelse är en relevant jämförelse är att jag inte enbart förstår böneutropet som utövande av religion utan även ett påtvingande av densamma. Skulle en kyrka ansöka om att få denna möjlighet att ropa ut trosbekännelsen i en högtalare två gånger i vecka så ska vi rösta nej till detta av samma skäl. Religionsfrihet får inte vara föremål för en majoritets godtycke. Klockringningen informerar mig om att jag i en kyrka kan ta del av ett religiöst budskap, böneutropet är ett religiöst budskap som jag tvingas ta del av, vare sig jag vill det eller inte. Two seperate things!

 

B) Böneutropets betydelse

Av det jag skriver ovan följer att jag ser själva innehållet i böneutropet som problematiskt. Tomas Samuel, fd imam, har informerat om vad detta med ”Adhan” är för något. Han skriver: ” Böneutropet ska proklamera islam över en stad. Denna innebörd i böneutropet återfinns i kommentaren till ”Umdat Al-Ahkam” som är en av de viktigaste böckerna för islamisk juridik (fiqh). I den kan vi läsa under kapitlet för böneutrop ”Adhan”. Jag citerar: ”Adhan är en mycket viktig ritual i religionsutövningen av islam, man kan likna det vid den muslimska flaggan och utropet visar att folket i staden är muslimer. Det är också viktigt för proklamationen av Allahs ord och på så sätt manifestera Allahs religion (islam). Böneutropet inleds med ”takbir” genom att proklamera ”Allaho akbar” för att visa att Allah är den störste och att allting och alla, utom Allah i islam, ska böja sig. Det islamiska vittnesbördet är den andra satsen i böneutropet (Det finns ingen Gud utom Allah och Muhammed är hans sändebud). Detta bekräftar islam och proklamerar det (islam) över landet.”” (se hela artikeln i Dagen 22 febr. 2018).

Som sagt: är ”ding-dong-ding-dong” relevant som jämförelse med det som Samuel skriver ovan??

Tomas Samuel nämner också att böneutropet inte får utföras av en kvinna. Detta skulle nämligen innebära en frestelse för männen…

 

C) Omsorg om de människor som flytt undan förföljelse

Författaren Bassam Al-Baghdady skriver i medbloggen.se ett öppet brev till politikerna i vårt land: ”Det som gör mig riktigt besviken på det Sverige som tog emot mig som flykting för 18 år sedan, är att man slutat bry sig om de riktiga offren. Sverige bryr sig plötsligt hellre om vad de självvalda religiösa extremisterna vill och säger. De påstår att de för vår talan, vi invandrade som flydde just deras auktoritära våld och förtryck. De påstår att vi vill ha böneutrop för att vi ”ska känna oss hemma”. Sanningen är att vi riskerade våra liv och korsade kontinenter och hav för att vi inte klarade av att vara ”hemma””

Soheila Fors, som grundat Föreningen Khatoon och som 2010 öppnade världens första Tehus för kvinnor i Karlskoga, skriver på Nyheter24 den 13 febr. 2018: ”Jag har själv hört böneutropet oavbrutet vrålas av lynchmobbar i min hemstad när kvinnor stenats, när människor torterats, bränts inne eller våldtagits. Böneropet hetsade IS-mördarna till grymheter som djur aldrig skulle begå i Syrien. Sverige är fullt att förföljda kristna, yazidier, kvinnor och homosexuella som flytt från de skränande massorna.” Hon skriver om hur böneutropen för de flytt undan förföljelse och för alla moderata muslimer inte är ett uttryck för svensk tolerans utan istället är den absoluta motsatsen.

 

SLUTSATS

Jag delar min partiledare Ebba Busch Thors uppmaning om att kristdemokratiska partiföreträdare ska rösta nej till böneutrop. Jag ser inte att ett nej innebär att vi begränsar religionsfriheten, jämförelsen med kyrkornas klockringning (de har dessutom en naturlig särställning i Sverige av tradition och är en del av vårt kulturarv) är inte möjlig eller rimlig och jag kan inte befria mig från att Sverige måste ta hänsyn till de som flytt hit undan förföljelse och deras tankar kring böneutropet.

Som kristdemokrat vill jag hantera en sådan här fråga med stor noggrannhet. Vi ska ha respekt och vara oerhört rädda om mänskliga fri- och rättigheter. Då måste man också bejaka att min frihet tar slut där din frihet börjar och jag ser inte att tvinga någon att lyssna på en trosbekännelse är att beakta denna grundläggande gräns. Ebba Busch Thor har därför, helt riktigt, konstaterat att: – Vi är emot böneutrop därför att det inte är rimligt med återkommande institutionaliserade böneutrop som proklamerar en religions budskap ut över människors privata hem och bostäder.” i en intervju med Ekot.

Jag har många fantastiskt fina vänner som bekänner sig som kristna, muslimer, judar och ateister. Jag kommer oförtröttligt försvara deras rätt att ha sin tro och utöva densamma. Men, det betyder inte att jag ser det som liktydigt med att jag ska låta dem få proklamera sin tro i det offentliga rummet genom böneutrop som institutionaliseras vilka jag och andra inte, eller med svårigheter, kan undkomma.

Inget ljud & intet nytt!

För nästan fyra år sedan skrev jag ett inlägg om den ofärdiga bandyhallen. Sedan dess har inget hänt. Jag har nu arbetat under ett par bandymatcher och bevistat ytterligare en där det saknats ett högtalarsystem. Noll kommunikation. Varför åtgärdas det inte omedelbart? Antingen via att man de facto reparerar det man grävt sönder (kablar) eller genom en provisorisk lösning (bärbara högtalare och mick, sådant använder vi i kyrkan hela tiden)? Det är ju inte  bara information till besökarna (vid en match hade man betalt inträdesbiljett) om vad som domaren dömt (utvisningar, tillägg, målskytt, osv) utan också en säkerhetsfråga, tänk om arenan måste utrymmas eller en läkare tillkallas, etc, etc. Det är direkt uppseendeväckande att inget görs. Men, se nedan, så är det snarare kutym när det gäller vår bandyhall. Från januari 2014:

”Det första året i bandyhallen var ett år av glädje. Örebrobandyn svävade på små rosa moln över sin nybyggda bandyhall, nu kunde man träna och spela under optimala förhållanden. Det kändes som att bandysporten var räddad i Örebro. Mot slutet av säsongen började dock orosmolnen synas på bandyhimlen, det var tydligt, mellan raderna, att de investeringar som saknades sköts på framtiden. Nu handlade allt om hockeyn (och där har sannerligen inte kommunen och Örebroporten sparat på krutet).

En fråga som riktas och riktats till ansvariga under flera år: Var är värmen? Sittplatserna? Cafeterian? Beklädnaden av innerväggarna? Ytterväggarna med belysning? Vart tog omklädningsrummen vägen? Städningen av läktare och avbytarbänk före matcher?
Jag är bandygalen. Det är säkert få som tror något annat. Men, inte ens en bandygalning som jag tycker att det är speciellt kul att titta på bandy när man fryser så man skakar. Den råa och kyliga luften kryper effektivt igenom både långkalsonger och termobrallor. Det är som det ryska proffslaget konstaterade för drygt två år sedan: ”Här är det kallare än i Sibirien!”

Alla som pysslar det minsta med idrott vet att matcher är en helhetsupplevelse. Pontus Gustafsson, klubbchef Örebro Hockey, sa så klockrent när vi lunchade för några månader sedan kring hockeyns strategi: Vi vill att våra hockeymatcher ska vara något man går till för att mötas, umgås och trivas, sedan tittar man på hockey också. Helt rätt! Men, försök att översätta detta till bandyns situation…

Låt mig slå fast följande: Örebros bandyhall är helt unik som modern idrottsanläggning. Här saknas ett varmt utrymme för åskådare, föräldrar, ledare och spelare att vara i (läs cafeteria). Inte ens den minsta ridhall byggs idag utan tillhörande cafeteria. Det är trist men avslöjande att i Örebro har antalet åskådare minskat med bandyhallen, inte ökat. Vän av ordning torde tycka att frågan kring varför det är på det viset borde intressera både kommun och Örebroporten. För oss som är i bandyhallen så har vi ett antal, väl underbyggda, svar att ge.

När man tog i anspråk en del av bandyhallen för att bygga en cafeteria så hette det att vi skulle ha den gemensamt, hockeyn och bandyn. Den är sedan en längre tid stängd för bandyn, trots att kommunen tydligt sagt att den ska samutnyttjas, och i den råkalla hallen finns ingen värme för vare sig publik, spelare, föräldrar eller allmänhet. Efter många samtal och påstötningar så sa man att man skulle bygga en värmestuga för allmänheten, bandyn och andra, men den lyser alltjämt med sin frånvaro trots att löftet utfärdades av chefen för ansvarig förvaltning.

Nu när kylan lägger sig är det dags att ta fram hammare och skruvmejsel igen för vår kioskpersonal. I den oisolerade kiosken får vi nämligen, när det blir kallt, knacka hål på isen till korvspadet inför varje match… Drickor och annat i kylen måste plockas fram i god tid för att tinas… Riktigt glada blev vi när de efter mycket tjat till slut ordnade så att jalusierna till kiosken gick att hissa upp, då kunde vi ju servera fika, korv med bröd, som det var tänkt, inte genom dörren till en sidoingång…

I fredags kväll var jag med lilleman när hans lag spelade utomhus mot Filipstad på naturis (där har man pga den varma vintern varit tvungen att slå av aggregaten då man konsumerat upp alla driftspengar…). I deras cafeteria (!), ja, det finns cafeterior på alla bandyarenor i hela Sverige förutom i Örebro, så skrockade man över den råa och svinkalla bandyhallen i Örebro. Fakta är att man gärna går ut i minus 20 grader när det är halvtid! Jag menar, man vill ju värma sig!!

Kan det kanske vara så att klubbens problem har att göra med den undermåliga bandyhallen? När man ondgör sig över att klubben inte betalar, kan det inte då vara klädsamt att man funderar över vilket ansvar man själv har för att klubben inte kan få publik till sina matcher? Personligen tycker jag att det nästan är en bedrift att så mycket folk trots allt kommer. En gammal A-lagsspelare sa till mig strax före jul: ”Jadu Eklind, nu har jag sett de två första hemmamatcherna, men nu räcker det!” Jag tittade förvånat på honom, vad menade han, vi hade ju spelat oavgjort med mersmak mot Haparanda och vunnit över Rättvik. Det var väl ändå inte så illa? Mannen fortsatte: ”Ja, jag orkar inte stå och frysa mer!”

Örebro SK Bandy bygger i stor grad sin ekonomi på sponsorer. Här har vi också, delvis, en förklaring till den dåliga ekonomi som klubben försöker åtgärda. Men, hur lätt är det att göra detta när sponsorerna inte vill komma och frysa för att se laget som de sponsrar och än mindre vill ta med sig kunder till hallen???

Jag är både förtvivlad och ledsen över att gulsvart har sådana problem just nu. Det finns stora och oacceptabla problem i klubben som man har ansvar för att ta itu med. Ska jag vara ärlig så är problemen mångt mycket större än att man inte gör rätt för sig ekonomiskt. Att skylla dagens situation på att bandyn är förfördelad är inte möjligt, bandyn har själv haft ett avgörande inflytande på att man hamnat där man för närvarande är. Man har, så att säga, varit aktiva med att gräva den grop som man nu befinner sig i.

Men, när det gäller bandyhallen så har klubben fått löften årligen om åtgärder och förbättringar, sedan har noll och intet skett. Klubben har inte suttit och rullat tummarna utan själv sagt att man kan göra saker för att förbättra situationen inne i hallen (exempelvis måla plattan vit, bygga en sittplatsläktardel för sponsorer, bygga loger, mm, mm) men där har man mötts av ett skyfflande mellan kommun och Örebroporten i bästa fall (”nej, det där får ni prata med kommunen om”…”Nej, det där är inte vår sak, det får ni ta med Örebroporten”), ett ointresse och tystnad i övrigt. Vill man att klubben ska göra rätt för sig så är det ett oavvisligt krav att man färdigställer bandyhallen, annars är alla krav detsamma som att säga: ”Nå min vän, varsågod att trolla med knäna”. Får bandyklubben en bandyhall med värme, sittplatser, cafeteria och annat som hör till alla andra idrottsanläggningar i Sverige så är det absolut på sin plats att ställa stenhårda krav på ÖSK.”

Det här är inte OK.

Förkylt!

Inledde 2018 med att få alla tiders förkylning. Efter en trevlig nyårsafton hos goda vänner tyckte jag att det var på plats med en löptur i Örebros snöslask. Efter 11 km var man hemma igen och timmen senare påbörjades en trip i förkylningens och feberns förlovade land. Nu är man på banan igen, men fräsch? Icke!

Har under december känt att jag haft något i kroppen. Lite grötig i halsen dessutom. Men jultider i kyrkan är intensiva, så någon större notis om detta kunde man inte unna sig. Det har å andra sidan inte brutit ut. Men, när jag är ledig så brukar jag bli sjuk. Det stämde den här gången också.

De lediga dagarna efter nyåret hade intecknats för träning, inte minst längdåkning (här har jag noll meter denna säsong och Nattvasan är mindre än två månader bort). Det gick inte alls, med undantag för löpturen.

Nu gäller det att försöka hålla sig så att den här ”skiten” går ur kroppen. Kanske det svåraste av allt. Men, det finns mycket att läsa så med lite fokus ska väl detta vara möjligt…

Bandyns framtid i Örebro?!

De sista två veckorna har något hänt inom bandyn i Örebro. Person efter person kommer fram och oroas över sakernas tillstånd. Bra, för den oron har jag haft länge. Ju fler som inser att något måste göras, desto större möjligheter att något de facto sker. Tror dock att det är bråttom, mycket bråttom!

Oron handlar inte om Örebro SK Bandys mittenposition (just nu åtta av sexton lag) i allsvenskan. Utan om bandyns framtid: läs ungdomar! ”Varför görs inget?” är den fråga som alla ställer sig. Ja, den frågan söker efter ett svar.

Även om jag trappat ned mitt bandyengagemang rejält så lever man i en familj som fortsatt andas bandy vintertid. Två av sönerna spelar aktivt i Tillberga, Nitro/Nora BS och Wadköping och den äldste funderar på att börja igen. Efter mina sex år som ordförande för Örebro SK Bandy och därtill 13 år som tränare i flera ungdomslag inom Örebro SK Ungdom har jag förvisso aldrig fått en enda krona, men jag har å andra sidan fått en solid bas att stå på när det gäller att se hur det fungerar och hur utvecklingen ser ut.

Nu är jag inte ”insyltad” i ÖSK Bandy och kan därför inte svara på hur tankegångarna går där just nu. Men, nyligen ordade ordförande Göran Liljegren inför bandyledarna inom ÖSK Ungdom att ÖSK Bandy ämnar satsa på ungdomen. Det var värmande och välkomna ord. Intresset har väl aldrig varit mindre de sista åren? Här är jag samtidigt kritiskt och förstående. För ekonomin har inte tidigare hindrat ÖSK Bandy att ha koll på ungdomssidan, samtidigt har jag, som gammal ordförande, förståelse för att fokus inte räcker till när man på några, ytterst få, personer ska få en klubb att hålla ”näsan över vattenytan” på grund av ekonomin. Det sliter otroligt mycket.

Från ÖSK Ungdoms sida beskrivs intresset för bandydelen bäst med ordet ”pliktskyldig”. Jag menar, det är en av klubbens sektioner, därav har man också ett formellt ansvar. Detta ansvar tas, men med minsta möjliga ansträngning och kostnad. Någon satsning trots de usla betingelserna nere på Behrn Arena de sista åren (och parallellt med detta frikostigt stöd från Svenska Bandyförbundet) ser man inget av. Ansvariga för bandysektionen kommer och går.

Hur är då läget inom ungdomsbandyn i Örebro. Å ena sidan är den sämre än någonsin, å andra sidan finns det hopp! Ett politikersvar? Nej, men allt handlar om hur man väljer att betrakta det hela.

Klubbens äldsta pojklag är P16!! Nu finns det äldre spelare (fem spelare), men de (alla utom en) skjutsas till Tillberga för att få spela bandy… Någon hjälp från ÖSK Bandy eller ÖSK Ungdom existerar inte när det gäller att få dessa spelare att känna en tillhörighet med hemmaklubben, utan det är föräldrar (däribland undertecknad) som trixar med logistiken och skjutsar & skjutsar. Ungdomarna, som går på gymnasiet, kommer hem långt efter midnatt efter träningar i Västerås på vardagskvällar… Nog tycker man att ungdomar som underställer sig detta är värda lite intresse och respekt? Ungdomar (och föräldrar) som inte hotar till sig uppmärksamhet eller plats, utan som laglojalt tränar och spelar där de är anvisade. Den här lösningen med Tillberga, som vi är otroligt tacksamma över att den blev av, kostar inte enbart åtskilligt med tid utan också en ansenlig summa pengar. Men, vad gör man som förälder till barn som älskar bandyn, som vill fortsätta och som vill utvecklas?? Ser man dessa spelare och föräldrar? Frågan är berättigad, för kommunikationen är icke-existerande från både ÖSK Bandy och ÖSK Ungdom (om man undantar inbetalningskorten). Vet man vad killarna heter? Har man sett dem spela? Vet man vad de vill med sin bandy? Har de fått någon inbjudan att träna? Har man bevistat en enda träning (jodå, de tränar i Behrn Arena också)? Den siste tränaren i ÖSK Bandy som kom ned på träningar, såg matcher, som visste vad ungdomar hette, var Mikael Bratt.

Från P16 och nedåt är det skralt. Svunnen är den tid då vi hade lag i varje ålderskull. Nästa säsong pratas det om ett P18-lag från ÖSK Bandy (vilket är intressant att de överhuvudtaget intresserar sig för detta), men min motfråga blir: med vilka spelare då? Ett lag måste väl ändå bestå av 15-18 spelare för att man ska kunna genomföra en säsong? Finns det ens hälften? Har man ingen koll?

Men, samtidigt både kan och ska man se framtiden i ljusa färger. För i de allra yngsta ålderskullarna kommer nu rejäla mängder med spelare. Detta ger hopp om att man ska få till lag även fortsättningsvis. Här är det skridskokul som lockat till bandyspel. Hur coachas de föräldrar som har att ta ansvaret för dessa lag?

Hur räddar man ungdomsbandyn för framtiden? Mitt svar: sök samarbete med Nitro/Nora BS. Se ungdomsbandyn som en länsangelägenhet. Situationen är dessutom densamma i Nora. Var och en för sig är det knackigt, superknackigt, men tillsammans skulle man kunna göra något riktigt bra.

Tillsammans skulle man till och med kunna ställa upp med ett P20-lag nästa säsong! Var och en för sig är det tveksamt om någon av klubbarna förmår att skapa något annat än P16 där överåriga spelare får söka dispens.

Ska ungdomsbandyn vara kvar inom ÖSK Ungdom? Jag har länge ifrågasatt detta. Är samtidigt ÖSK Bandy rätt huvudman? Med tanke på ekonomin och intresset som visats de sista åren är det svårt, rent av omöjligt, att svara ja på den frågan. Risken är uppenbar att barnen kommer i kläm. Men, ÖSK Bandy kan sporten, skulle kunna coacha både barn och ledare (läs föräldrar) samt av krasst egenintresse, för att få ha bandyhallen kvar, vara mycket intresserad av en sådan lösning. För med barn och ungdomar går det att skapa en än mer intressant anläggning.

Bandyanalfabeter och bandyhatare kan ju tycka att det är för få åskådare när ÖSK spelar match för att det ska finnas en bandyhall. Men, det är ungefär lika begåvat som att säga ”Oj, vad lite folk det är i kyrkan” utifrån en enskild högmässa. Det man glömmer eller inte ser är allt det som sker på vardagar, dag som kväll. Samma sak i bandyhallen. Få idrottsanläggningar i Örebro är lika utnyttjade som bandyhallen. Punkt! Det som saknas är en cafeteria för föräldrar och allmänhet att sitta i… vilket sig är smått overkligt, även det minsta ridhus eller hockeyhall som byggs idag har ju en cafeteria med i bygget. Med en cafeteria skapas både intäktsmöjligheter och, framför allt, en komfort som idag helt saknas och eftersöks i den råkalla hallen som inte ens termobyxor och underställ råder bot på.

Under de sista veckorna har jag funderat om det går att föra över ansvaret för ungdomsbandyn på ÖSK Bandy men hålla ekonomin åtskild? Det är en lösning. Samtidigt måste ÖSK Bandy och ÖSK Ungdom skyndsamt kontakta Nitro/Nora BS för att ett samarbete ska kunna bli av till nästa säsong på ungdoms- och juniorsidan. Som bandyvän måste vi alla se praktiskt på situationen och rimligen komma fram till att om nu klubbnivån inte räcker till så är länet att föredra framför lösningar som nu bandyintresserade ungdomar (och deras föräldrar) tvingas till.

Även om jag önskar att både ÖSK och Nora ska se värdet av att hjälpa varandra så hoppas jag på ett hett derby på lördag. Annandagsmatchen var, i mitt, Lill-Slampens och fleras tycke, lite väl städad och lugn (matchstraffet var en 10 min, inget mer). Tror på en superjämn fight. Oavgjort!?!

 

Allsidig träning!

Efter drygt en veckas ofrivilligt uppehåll (ont i halsen, feber och hosta) så är jag igång igen. Fick lägga i handbromsen, ville träna massor och ta igen de ”förlorade” dagarna. Så fungerar det ju inte, så efter drygt en veckas träning där jag stegrade intensiteten och längden på passen kunde jag (igår & i förrgår) köra några härliga multipass och därtill ett dubbelpass på min lediga dag. Det behövde jag!

Vet att jag tjatar om det här med simning. Men, det är ett återkommande tema för frustration hos mig. Jag får verkligen tvinga mig att simma. På väg till gymmet och simhallen så försöker jag hitta på alla möjliga ursäkter för varför jag ska hoppa över simningen den här gången. Jag har, dessvärre, lyckats ganska bra. Under november snittade jag inte ens två pass i veckan, under december har jag dock bitit ihop lite och snittar i alla fall tre pass i veckan. Det är lite märkligt, för jag både känner och ser (på tiderna) att när jag väl ökar frekvensen (inte nödvändigtvis längd eller tid) så blir det snabbt bättre. Häromdagen simmade jag 300 meter nonstop, tidsmässigt var det den näst sista 50 m-längden som krackelerade, annars låg jag runt 2.05-2.10 per 100 m. Målsättningen är att ligga på 2 min jämnt när jag i sommar simmar, drömmen är att klara 1.900 meter nonstop. Dessutom, jag är alltid ett stort leende efteråt!

Det stora misstaget som jag gör just nu är att jag hoppar över teknikövningarna. Visst, jag tänker teknik, men de renodlade teknikpassen lyser med sin frånvaro. Det här är ett utslag av lite stress och frustration över att simningen inte går så bra som jag räknat med. Men, ibland behöver man ju ta ett steg bakåt för att kunna ta två steg framåt. Så, över jul & nyår kommer jag att damma av övningarna från Total Immersion och gnugga på grunderna igen.

Annars så försöker jag köra så allsidig träning som möjligt. Dels är det roligt och dels är triathlon en sport som är allsidig. Har ännu ej varit ute och åkt längdskidor (kan ju inte valla…) så det har blivit åtskilliga pass i stakmaskinen på gymmet! Här måste jag dock ut och träna, jag är teknikmässigt en analfabet avseende längdåkningen och blir det inte bättre så måste jag muskla mig igenom nattvasan med kompisen Urban som är allt annat än en analfabet på detta.

Predikan – du är älskad & unik!

Gal. 3:26-29

Snart är det nyår och då är många av oss igång igen! Nyårslöften!! Undersökningar från USA visar att 8% av amerikanarna klarar att hålla sina löften, men mer än nio av tio misslyckas. Tittar man via Google search, en sökmaskin på nätet, så visar det att kroppsrelaterade nyårslöften är vanligast. Jag förväntar mig att det blir smårörigt på gymmet under januari och möjligen februari, sedan brukar det lugna ner sig…

En plastikkirurg som är verksam i Beverly Hills, jodå (!), noterar i en artikel att plastikkirurgi är mer önskat i början av året än under någon annan del av året och hans kopplar detta till nyår och löftena. Han skriver också att den nya trenden med ”selfies”, alltså att fotografera sig själv och sedan publicera detta på sociala medier, har gjort att vi är nu än mer fokuserade på hur vi ser ut än tidigare.

Vi människor jämför oss med varandra och sedan tror vi att våra liv blir bättre om vi bara kunde ändra på detta i vårt utseende. Sanningen är ju tyvärr allt som oftast, att när vi ändrar på det som stört oss så hittar vi något nytt att störa oss på. Det är ungefär som när min hustru Malin och jag renoverat våra hus. Vi har börjat med det som vi känt att vi måste åtgärda och när det väl är klart så ser vi att det som vi inte störde oss på också måste fixas, till slut så har vi varit på varenda millimeter i hemmet…

Jag är absolut inte emot nyårslöften. Tvärtom, jag ”supportar” de som bestämt sig för en förändring att fullfölja detta. Jag är ju själv ett livs levande exempel på hur träning förändrat mig både fysiskt och psykiskt de sista åren. Men, jag har aldrig gjort det för någon annan eller för att vara bättre än x eller y. Jag har gjort detta för mig själv. Det här tror jag är oerhört viktigt.

När jag står där och speglar mig, det händer (!), så ser jag att träningen gett resultat, men det jag ser när jag tittar in i spegeln är någon som är älskad..! Någon som är accepterad..! När jag tittar på mig själv i spegeln då ser jag någon som Jesus offrade sitt liv för. Ett offer som inte har ett smack med huruvida jag är vältränad eller inte. Ni förstår, jag lever inte i någon illusion. Jag har aldrig, och kommer aldrig, se mig själv som något annat än en människa, förvisso full av fel och brister, som gör så gott han kan. ”Sola gratia” lyser det i spegeln, av nåd allena. Vi är alla Guds barn, vi som står där och tittar in i spegeln och tror på Jesus Kristus. Ålder, hudfärg, vikt, kön och alla andra saker kan och ska vi lägga åt sidan. Vi är alla lika mycket värda, men vi är också alldeles härligt, underbart unika!

Jag tror, även om det kan låta lite patetiskt, att många problem skulle försvinna om vi bara kunde känna oss älskade för dem vi är. Som kristen kan, får och ska jag låta mig omfamnas av den ändlösa kärlek som min Fader i himmelen har för mig. Han lät sin Son dö på korset för min skull. I detta borde jag vila, men det är inte lätt i en värld där vi ständigt mäter oss med varandra. Då är det ju ”skönt” att ha någon eller några som är ”sämre”.

Under en tid har vi nu fått ta del av berättelser från kvinnor som kränkts på basis av att de är kvinnor. Hashtaggen ”metoo” har hjälpt oss att belysa något som vi först och främst måste erkänna, det här finns, sedan måste vi se till så att vi omöjliggör en fortsättning av dessa kränkningar. De sista dagarna har så antisemitismen vidriga ansikte visat sig på ett groteskt sätt mitt i vårt Sverige. Det här kan man inte beskylla Donald Trump eller Barack Obama för, det handlar om kränkningar och övergrepp som sker på judiska män, kvinnor och barn på basis av att de är judar. Det är på intet sätt ok.

I det här bibelordet från Galaterbrevet så belyser aposteln Paulus ett problem som berodde på splittringar i denna församling. Bort med det, säger Paulus, vi är alla ett i Kristus.

Det sätt på vilket vi tar kontakt, umgås med andra, är en spegelbild av hur vi tror på Gud. Du och jag är alla Guds barn, att göra skillnad på folk är inte att göra Guds vilja. Jesus dog på korset för alla, inte bara för vissa. Han vill att ALLA ska tro på honom, inte bara vissa. Att vara vänlig även mot den som inte förtjänar det kan vara svårt, men vi kan då tänka att vi ger vidare. Gud älskar dig och mig trots att vi inte alltid förtjänar det, men han älskar oss ändå. Vi ger vidare av den kärleken till vår omgivning, utan reservation, till de som vi möter, alldeles oavsett om de förtjänar det eller inte, för så gör Gud. Det här är svårt, rent av omöjligt ibland, men likväl är du och jag kallade att göra det. Behandla alla lika. Att behandla andra så som vi själva vill bli behandlade.

Jag spinner vidare på samma tema utifrån en annan bibeltext. En stark, mycket stark, text. Det är Jesu ord i Johannesevangeliets 13:e kapitel: ” Ett nytt bud ger jag er, att ni skall älska varandra. Så som jag har älskat er skall också ni älska varandra. Om ni har kärlek till varandra, skall alla förstå att ni är mina lärjungar.”

En amerikansk pastor, Rick Warren, har på ett elegant sätt sammanfattat sin hållning mot rasism med följande ord ”Rasism isn’t a skin issue, it’s a sin issue.” Vi skulle kunna översätta det till svenska med orden: rasism är inte en hudfråga utan en budfråga. Det enda nya bud som Jesus gav oss människor är att vi ska älska varandra.

Alla vi som begåvats med möjligheten att vara föräldrar vet instinktivt att kärlek inte är detsamma som brist på regler, förväntan eller att behöva tillrättavisa. Vi misshandlar Jesu budskap om vi tror att vi som kristna eller som kyrka inte ska stå för något. Att vi inte ska ta till orda när vi ser något fel. Eller att vi inte ska förvänta oss något av varandra som en konsekvens av vår kristna tro. Jag vet att flera av er hört mig säga det tidigare, men jag säger det igen: kom ihåg att ni är den enda Bibel som många människor någonsin kommer att läsa!

Om vi parar ihop Jesu bud med vår egen devis här i Längbro ”Sedd av människan – Älskad av Gud” så kan vi alla omedelbart känna att vi inte lagt ribban lågt. Tvärtom.

Hur vi hanterar varandra och hur vi relaterar till de som kommer i kontakt med oss blir på många sätt avgörande, inte minst för oss som kristna och med en sådan devis. Jag vill gärna se en församlingsgemenskap där man hellre friar än fäller, där man inte letar efter fel och brister hos andra utan tvärtom försöker se styrkan, fördelarna hos den andre. För mig är det en inställningsfråga, är glaset halvfullt eller halvtomt? Båda är sanna, men jag väljer vilket jag vill se. Så är det också med oss själva och alla andra, vi är människor och vill vi hitta saker att kritisera så är det ingen svår uppgift att hitta det man söker.

Rick Warren säger i sin predikan att de som tänker sig himmelen som en plats där man hittar småkopior av sig själva kommer att bli otroligt besvikna. I himmelen kommer vi att möta människor av alla de sorter, hudfärger, språk, åldrar, intressen, personligheter. För det är så som Gud skapat oss, unika, och vi är alla Guds barn.

I Längbro har vi inte lika många olika språk som talas, men de sista tre åren har jag lagt märke till att vi vid våra högmässor har fått in nya människor i vår gemenskap, människor som inte har svenska som sitt förstahandsspråk. Vi har en spridning i ålder, de som går mer eller mindre varje söndag är från 20 år och uppåt. Vi har småbarn som springer i mittgången, vi har konfirmander som strosar in i kyrkan med basebollkepsen bakfram, vi har dem som inte vårdar sig så bra, vi har dem som kommer i finkostym och de sitter bredvid han som har munkoverallsjackan på sig. Allt det här gör mig så lycklig och varm inombords. För jag tänker att allt det här är möjligt och uthålligt i en församling där vi gör praktik av devisen ”Sedd av människan – Älskad av Gud”.

Mitt nyårslöfte är inte att stå upp för människovärdet, det har jag alltid gjort. Det är inte heller att protestera när jag hör något rasistiskt, det har jag också gjort. Men, när jag hör sexistiska kommentarer eller stöter på den dolda antisemitismen som finns så ska jag vara ytterst tydlig med att jag inte önskar höra ett enda ord till. Inte för att få njuta av att ”platta till någon” utan för att på ett konstruktivt sätt vara med och bidra till förändring. För det är det som du och jag gör när vi är tydliga och försöker leva som vi lär, vi är med och skapar normer. Normer som hjälper mina medmänniskor att inte enbart reflektera över vad som är rätt och fel, gott och ont, utan också bejaka dem.

Plaskeliplask!

Simning & golf = sant! Min jämförelse mellan simning och golf känns alltmer adekvat. För närvarande är simningen i fokus och jag rör mig mellan hopp och förtvivlan. Samma känslor som jag hade för 5-6 år sedan när jag började spela golf igen efter flera decenniers uppehåll. När man tror sig bemästra en del och sedan börjar erövra nästa del, jamen då börjar det stöka bland de delar som man ju ”kunde”. Det är väldigt mycket två steg framåt och ett steg bakåt, ett steg framåt och två steg bakåt…

Tidsmässigt får jag indikatorer på att jag gör något bättre. Har sedan fyra veckor tillbaka noterat hur jag känner mig efter min simövning eller mitt simpass. Jag menar, vad spelar det för roll om jag simmar en sekund snabbare på 100 meter om jag känner mig tre gånger mer slut? Jag graderar min trötthetskänsla från 1-10 och mitt flås på samma skala. Målsättningen är således att få ned siffrorna på dessa skalor utan att tiden flaxar iväg, då vet jag att jag gör något som kan bära till sommaren.

Ni som följt den här bloggen vet att mitt stora dilemma har hela tiden varit att få till andningen, att syresätta mig själv. Är väl inte helt i hamn när det gäller detta (årets understatement), men nu så pass bekväm att jag de facto kan fokusera på andra tekniska detaljer. Inte minst handlar det om att få till den där känslan att simma i ”nedförsbacke”, händer lite då och då, misstänker att det då handlar om att mina ben är nära vattenytan och jag blir mer strömlinjeformad i vattnet och därför inte plöjer mig fram.

Börjar så sakta tycka om simningen. Ska ärligt säga att det är en tröskel att ta sig över. Känner mig så urbota vilse. Vet inte vad jag ska träna och har inte en aning om det jag gör är rätt. Dessutom är det fortsatt lite jobbigt när det är mycket folk som simmar, vill inte vara i vägen.

Passade dock på att investera i en ny våtdräkt. Favoritmärket heter Huub och när det gick att komma över en Archimedes för halva priset så slog jag till. Min gamla Orca S6 satt minst sagt tight, det var svårt att andas när den klämde åt över bröstet. Har nu testat min investering (det här gör ju att jag blir än mer bestämd i att bemästra detta med crawl) och den satt alldeles perfekt.

November månad och halva december kommer att fortsätta vara en tid då jag sätter simtekniken främst.

Även om det är en tröskel att hoppa i det där bassängvattnet så är man ju nöjd efteråt (som synes). Igår simmade jag 200 meter nonstop och kunde ha fortsatt, men de sista 30-35 meterna var tekniken eländig och då tänker jag att man gör bäst i att avsluta. Förhoppningsvis ska jag nå 400-500 meter innan jul och känna att tekniken sitter hela vägen. Ett delmål att jobba mot. Sedan börjar det bli hög tid för lite fokus på Nattvasan och längdåkningen.

Simfokus!

Just nu är jag min egen coach. Känns lite osäkert, inte minst när det gäller simningen. Gör jag rätt? Att gnugga på detaljer och få rätt teknik in i ”muskelminnet” är ambitionen och då känns det lite osäkert att lita på ”känslan”. Men, arbetet gör att jag tränar på alla möjliga och omöjliga tider, ibland blir passen 20 minuter och ibland ett par timmar. Givet min ambition så tror jag dock att det är dags att låta min simtränare Åsa avgöra om jag är på rätt väg istället för min känsla..!

Jag fortsätter att guida mig själv med hjälp av Total Immersion skolan. Det är ju denna
teknik som Åsa lärt mig och här har jag en bok av dess grundare Terry Laughlin (som dessvärre gick bort efter en tids sjukdom alldeles nyligen) och jag nöter ånyo grunderna. Simning är ju teknik och åter teknik. Likheten med golf är slående. En rätt utförd teknik övertrumfar all kraft med muskler. Parallellt försöker jag också jobba med de tips och råd jag fick av Jonas Colting på dennes simcamp, ett av de viktiga råden var att spendera så mycket tid och kraft som möjligt med att generera fart, dvs koncentrera dig på det som sker under vattenytan inte det estetiska som sker ovanför densamma.

Jag hoppas och tror att det var en förbättrad teknik som låg bakom den tid som jag noterade häromdagen. 1 min 58 s på hundra meter är inget att skryta över, men för mig är det historiskt. Jag simmade 100 meter och tänkte enkom på tekniken, försökte inte simma snabbt utan rätt. Att då komma under 2 minuter för första gången, (ja, mitt rekord när jag försökt att simma snabbt är 1 min 54 s, men då tog jag i och hade hög puls) med bibehållen teknik och en puls som gjorde att jag kunde ha fortsatt, förvånade mig. Jag hade skalat bort 6-7 s på hundra meter utan att ha lagt till någon muskelkraft eller ökad frekvens. I min bok betyder det att tekniken var bättre än tidigare.

Hade tänkt simma 500-600 meter den kvällen, men jag stod där vid ena änden av bassängen, tittade på tiden och tänkte istället tanken: ”casha in, Hans, casha in”! Så jag klev upp ur bassängen och åkte hem med en ruskigt god känsla inombords.

Tänker att det här med det mentala är precis lika viktigt som det fysiska. Att få äga känslan att man ”lyckas” och göra framsteg.

Att inte simma de där extra 400-500 m handlade om att undvika risken att känslan av svårigheter och tillkortakommanden hade varit slutresultatet, den första tiden till trots. Nu har jag fått njuta ett par dagar av att jag tagit något kliv framåt och längtar (faktiskt!) efter att idag åter få hoppa ned i bassängen.

Jag fortsätter att simma 3-4 ggr i veckan. Inga långpass, utan korta teknikpass. Känslan för vattnet ska öka och jag har olika tekniska grejer som fokus varje gång. Parallellt blir det en hel del löppass och gymträning. Det som saknas är cyklingen. Men, jag har nu fått hustruns medgivande om att sätta upp trainern i hemmet och då kommer även benen att få sitt under denna vinter.

365 dagar – 233 träningspass!

Nu (28 oktober) har det gått ett år sedan jag köpte mitt livs första gymkort och bestämde mig för att under 2017 genomföra en svensk klassiker och därtill en medeldistans Triathlon. Det var kanske inte det mest genomtänkta beslutet (saknade längdskidutrustning, kunde inte crawla, osv, osv), men det var och är ett beslut som jag inte ångrar en sekund. Roade mig med att räkna passen som avverkats, det blev hela 233 pass på 365 dagar, dvs träning två dagar av tre! Det här året har varit en fantastiskt fin resa både fysiskt och mentalt.

Startskottet för mitt nya liv där rörelse fanns med på ett mer återkommande sätt (då handlade det om 2-3 ggr/veckan) var semestern juli 2014. Premiärturen slutade vid 1.200 meters skylten i Karlslundsspåret. Då var jag spyfärdig, stod på alla fyra och tänkte uppriktigt ”shit, jag får nog en hjärtattack!” Självbilden av ”han som är en idrottskille” fick sig en rejäl knäck och nu började ett långsamt lufsande i 3.1 respektive 5 km spåren. Juli månad var och är också liktydigt med att följa Tour de France via TV:n. Cykling är ett gemensamt intresse som jag har med vännen Henrik Engström. Han kom då med erbjudandet att låna hans gamla landsvägshoj för att testa detta med cykling på riktigt. Jag nappade även om jag trodde att det skulle vara ”skittråkigt”, men det var något helt annat än att cykla med den gamla mormorscykeln. I augusti blev det ett antal turer, cykling är ju mycket mer skonsamt så jag kunde tillbringa flera timmar på cykeln och ”the rest is history”. Jag köpte mig en egen landsvägshoj (Bianchi givetvis), anmälde mig till Vätternrundan (vilket jag öppet deklarerade och sa att max 10 timmar skulle det bli för att sätta press på mig själv), investerade även i en trainer för att kunna cykla inomhus.

Här grundlades en ny livsstil. Visst, jag kanske inte tränade mer än tre (någon gång fyra) gånger i veckan, men jag gjorde det vecka ut och vecka in. Efter Vätternrundan (som jag inte klarade på under 10 timmar på grund av olycka, broöppning, m.m.) så fortsatte jag röra mig ett par gånger i veckan, mest cykling. Intensiteten i passen hade dock försvunnit och de blev allt svårare att motivera sig inför. Insåg på hösten 2016 att det var dags att anmäla mig till något som utmanade mig, det är bara att erkänna; jag kan inte träna bara för tränandets skull, jag måste ha ett mål. Då målet aldrig handlat om att gå ned i vikt eller bygga muskler, utan om att må bra, så var det nya motionslopp som gällde. I den här vevan läste jag om Sport for Lifes satsning på en svensk klassiker och såg Jonas Coltings program ”Riktiga karlar” på TV om triathlon. Det blev inte antingen eller, utan både ock!

Nu står jag där igen efter att ha gjort det jag satte upp som mål. Vad härnäst?

Någon ny svensk klassiker blir det inte. Det var kul, men nästa år blir intensivt på andra sätt (kommer att avslöjas inom kort) och då väljer jag det roligaste: triathlon. Det är tre grenar i en och en allsidig träning är ett måste. Många har frågat eller sagt att jag nu givetvis ska och måste ta mig an en fulldistans, men den tiden har jag helt enkelt inte. För skulle jag ta mig an en sådan uppgift så vill jag förbereda mig och då ligger träningsmängden på en helt annan nivå än den jag legat på hittills. Samtidigt så ska jag erkänna att jag visst planerar att köra en riktig Ironman, men det får bli om ett par, tre år eller så. Nästa år blir det två medeldistans istället för en, tänker mig Jönköping och en ny tur på Tjörn. Medeldistans är ”lagomt”, det är fortfarande så pass utmanande att träningspassen måste bli av (4-5 ggr i veckan), men det går att lösa med snabba, kvalitets- och intensitetsfyllda sådana. Dessutom blir det en ny tur i Vasaloppsspåren. Den här gången ”Nattvasan” med kompisen Urban Lindell. Just längdåkningen var ju en helt ny grej för mig och något som jag kom att uppskatta rejält. Det är så skönt att vara ute i naturen vintertid, älskar tystnaden som skapas av snön och känner mig flera gånger piggare vintertid än tidigare. Minussidan är att längdåkning kräver en hel del planering, spåren ligger ju inte i kvarteret bredvid och sedan detta med vallning… något som jag måste lära mig. Umgås dessutom med planer att spring Stockholm Marathon den 2 juni, jag har aldrig sprungit ett Marathon tidigare och när nu tävlingen jubilerar (40 år) så känns det som att det är dags. Just löpningen är den gren jag tycker är tråkigast så här kan en tävling hjälpa till med att skapa lite bättre ”vibbar”.

233 pass som bland annat innebar 53 mils löpning totalt, 191 mil på cykeln och 7,7 mil i vattnet! Har inte en susning om det är mycket eller inte, men för mig är det fantastiska siffror. Lägg därtill all längdskidåkning (drygt 30 mil), timmarna i gymmet (här ryms både löpband, wattcykel, rodd, stakmaskin som inte syns) och mina tafatta teknikpass där det inte handlade om att ”logga” in distans.

Det är så många som säger ”men oj, vad du har gått ned i vikt”. Jag nickar, men i sanningens namn har jag de facto gått upp ett kilo det sista året. Viktraset kom för 2-3 år sedan (från 97-98 kg ned till 83 kg) när jag började cykla. Det sista året har kilona ”omplacerats” alt. förvandlats. Här på bilden ovan är det exakt ett års mellanrum mellan bilderna.

De senaste veckorna har jag fokuserat mest på simtekniken. Det är det enskilt största målet under de kommande månaderna: att när det är dags kunna crawla hela triathlonsimningen (1.900 meter). Just i detta nu känns det onåbart, men det är hjärnspöken, ingenting är omöjligt (som Gunde säger). Jag jobbar också med löptekniken och hämtar inspiration från det som kallas Chirunning. En löpteknik för att undvika skador och springa energisnålt samt använda de stora muskelgrupperna. Parallellt med detta jobbar jag i gymmet med främst överkroppen, den har aldrig varit min starkaste gren så här finns det vinster att göra (inte minst i längdskidåkningen och simningen). På bilden här ser man en person göra chins. Det finns också med på mitt ”schema”. Vet inte varför, men det känns ”manligt” att klara detta. För ett år sedan klarade jag inte en enda, idag klarar jag fem med bibehållen teknik.

En svensk klassiker – check!

Nu är den till ända. Med Lidingöloppet, världens största terränglopp, avslutades så den fjärde och sista delen av en svensk klassiker. Som jag befarade var löpningen den som kom att vara värst.

Nu väntar några lugna veckor innan träningen inför Nattvasan och nästa års, minst, två triathlontävlingar drar igång.

Min timing när det gäller sjukdomar har spelat mig ett spratt nu på slutet. Lyckades bli sjuk samma vecka som jag skulle göra triathlondebut i augusti och nu var det dags igen för halsont och feber de sista dagarna inför Lidingöloppet.

Nu hade förberedelserna inför Lidingöloppet varit allt annat än bra ändå. Efter triathlondebuten på Tjörn så gick ”luften” ur mig lite, självdisciplinen saknades och parallellt med detta så satte jobbet högsta fart. Träningspassen hoppades därför över, rättfärdigades alltsom oftast med ursäkten ”hinner inte” och kvaliteten på de pass som genomfördes blev väl sisådär.

Jag åkte upp till Stockholm dagen före och sov över hos min gamle vän Johan. Han skulle göra sitt 15:e Lidingölopp, men han hade varit sjuk så det skulle ske i väldigt maklig takt. Johan (se bild före start) kom dock med en hel del matnyttiga tips som jag hade nytta av på lördagen. Däremot så var väl inte hamburgare, pommesfrites och några kalla öl på fredagskvällen så där superseriöst, men att se en gammal vän efter många år övertrumfar det mesta.

Jag kände mig dock trygg att klara Lidingöloppet på under tre timmar. Under augusti hade jag till och med känt att det var rimligt att sikta ned mot 2 tim 30 min. När så febern och det halsonda dök upp tre dagar före loppet så skruvade jag ned ambitionerna och valde att springa på pulsklockan istället.

Jag bestämde mig för en maxpuls och lovade både mig själv och hustrun att följa denna. Lidingöloppet var nu mycket mer backigt än vad jag trott så den där maxpulsen passerade jag med jämna mellanrum och fick därför ideligen slå av på farten. Efter halva loppet låg jag förvisso på halva tiden för tre timmar men jag insåg att med pulsklockan som styrinstrument så fanns det ingen chans att hålla samma takt och backarna mot slutet skulle definitivt sätta stopp för detta.

Men, jag fick å andra sidan njuta av att springa om folk i parti och minut under den sista milen. Johan, som startade 20 min före mig, och som alltså gick Lidingöloppet, passerade jag strax före halva distansen. Han hade i samma startgrupp haft Jonas Ahlsson, min kyrkoherdesvän i Hallsberg, och han passerade jag efter dryga 20 km.

Även om Johan hade varnat mig för att Lidingöloppet var tufft så tror jag att de flesta undervärderar, precis som jag, hur jobbiga de sista fem kilometrarna är. De flesta hade startat med större frejdighet än jag så även om jag var sliten på slutet så kunde jag passera en massa människor som stapplade både uppför och utför de sista backarna när krafterna sinade och benen var som styltor. Jag sprang uppför Aborrbacken men valde att gå uppför mor Annas backe kort därefter. Ett klokt val, för sista fem kilometrarna så fanns det krampvarning i höger vad och i ländryggen började det värka rejält.

Lidingöloppet är definitivt ett lopp som utmanar. Förutom backarna så är det smalt med mycket folk som valt olika hastigheter, så det blir en hel del slalom i spåret. Den där uppmaningen om att hålla till höger, när man inte har samma fart som andra, fungerar precis lika illa som på Vasaloppet… Årets upplaga blev lite kladdig då vädret var som det var. Men, jösses vad folk det är som är ute längs spåret och hejar. Sedan har arrangörerna fixat så det fanns DJ, körer och andra inslag på helt oväntade ställen.

Det är 30 km som kräver att man gjort en del grundträning. Många löpare bröt loppet och platserna där kiropraktorer försökte hjälpa till längs spåret var upptagna. Det är dock ett riktigt roligt terränglopp, inte minst tack vare publiken men också då det är en fantastisk miljö att springa i.

För mig var det också sista loppet med kompisarna i Sport for Life. Lite vemodigt, för det har varit ett härligt gäng att göra klassikern med. Tror dock att jag kommer återse några av dem nästa sommar, för i Jönköping finns det några, förutom jag, som ska köra en triathlon.

Summering av en svensk klassiker blev således enligt följande:

Vasaloppet 7 tim 25 min

Vätternrundan 8 tim 52 min

Vansbrosimmet 1 tim 5 min

Lidingöloppet 3 tim 5 min

20 tim 27 minuter sammanlagt. Det får jag vara nöjd med. Inte minst då tiden hela tiden spelat en underordnad roll, för mig har det varit viktigare att uppleva loppen och tack vare dessa lopp få till en ny, mer sund, livsstil. Jag säger ”check” på båda dessa ambitioner och konstaterar att jag tidsmässigt klarat mig bra ändå!