365 dagar – 233 träningspass!

Nu (28 oktober) har det gått ett år sedan jag köpte mitt livs första gymkort och bestämde mig för att under 2017 genomföra en svensk klassiker och därtill en medeldistans Triathlon. Det var kanske inte det mest genomtänkta beslutet (saknade längdskidutrustning, kunde inte crawla, osv, osv), men det var och är ett beslut som jag inte ångrar en sekund. Roade mig med att räkna passen som avverkats, det blev hela 233 pass på 365 dagar, dvs träning två dagar av tre! Det här året har varit en fantastiskt fin resa både fysiskt och mentalt.

Startskottet för mitt nya liv där rörelse fanns med på ett mer återkommande sätt (då handlade det om 2-3 ggr/veckan) var semestern juli 2014. Premiärturen slutade vid 1.200 meters skylten i Karlslundsspåret. Då var jag spyfärdig, stod på alla fyra och tänkte uppriktigt ”shit, jag får nog en hjärtattack!” Självbilden av ”han som är en idrottskille” fick sig en rejäl knäck och nu började ett långsamt lufsande i 3.1 respektive 5 km spåren. Juli månad var och är också liktydigt med att följa Tour de France via TV:n. Cykling är ett gemensamt intresse som jag har med vännen Henrik Engström. Han kom då med erbjudandet att låna hans gamla landsvägshoj för att testa detta med cykling på riktigt. Jag nappade även om jag trodde att det skulle vara ”skittråkigt”, men det var något helt annat än att cykla med den gamla mormorscykeln. I augusti blev det ett antal turer, cykling är ju mycket mer skonsamt så jag kunde tillbringa flera timmar på cykeln och ”the rest is history”. Jag köpte mig en egen landsvägshoj (Bianchi givetvis), anmälde mig till Vätternrundan (vilket jag öppet deklarerade och sa att max 10 timmar skulle det bli för att sätta press på mig själv), investerade även i en trainer för att kunna cykla inomhus.

Här grundlades en ny livsstil. Visst, jag kanske inte tränade mer än tre (någon gång fyra) gånger i veckan, men jag gjorde det vecka ut och vecka in. Efter Vätternrundan (som jag inte klarade på under 10 timmar på grund av olycka, broöppning, m.m.) så fortsatte jag röra mig ett par gånger i veckan, mest cykling. Intensiteten i passen hade dock försvunnit och de blev allt svårare att motivera sig inför. Insåg på hösten 2016 att det var dags att anmäla mig till något som utmanade mig, det är bara att erkänna; jag kan inte träna bara för tränandets skull, jag måste ha ett mål. Då målet aldrig handlat om att gå ned i vikt eller bygga muskler, utan om att må bra, så var det nya motionslopp som gällde. I den här vevan läste jag om Sport for Lifes satsning på en svensk klassiker och såg Jonas Coltings program ”Riktiga karlar” på TV om triathlon. Det blev inte antingen eller, utan både ock!

Nu står jag där igen efter att ha gjort det jag satte upp som mål. Vad härnäst?

Någon ny svensk klassiker blir det inte. Det var kul, men nästa år blir intensivt på andra sätt (kommer att avslöjas inom kort) och då väljer jag det roligaste: triathlon. Det är tre grenar i en och en allsidig träning är ett måste. Många har frågat eller sagt att jag nu givetvis ska och måste ta mig an en fulldistans, men den tiden har jag helt enkelt inte. För skulle jag ta mig an en sådan uppgift så vill jag förbereda mig och då ligger träningsmängden på en helt annan nivå än den jag legat på hittills. Samtidigt så ska jag erkänna att jag visst planerar att köra en riktig Ironman, men det får bli om ett par, tre år eller så. Nästa år blir det två medeldistans istället för en, tänker mig Jönköping och en ny tur på Tjörn. Medeldistans är ”lagomt”, det är fortfarande så pass utmanande att träningspassen måste bli av (4-5 ggr i veckan), men det går att lösa med snabba, kvalitets- och intensitetsfyllda sådana. Dessutom blir det en ny tur i Vasaloppsspåren. Den här gången ”Nattvasan” med kompisen Urban Lindell. Just längdåkningen var ju en helt ny grej för mig och något som jag kom att uppskatta rejält. Det är så skönt att vara ute i naturen vintertid, älskar tystnaden som skapas av snön och känner mig flera gånger piggare vintertid än tidigare. Minussidan är att längdåkning kräver en hel del planering, spåren ligger ju inte i kvarteret bredvid och sedan detta med vallning… något som jag måste lära mig. Umgås dessutom med planer att spring Stockholm Marathon den 2 juni, jag har aldrig sprungit ett Marathon tidigare och när nu tävlingen jubilerar (40 år) så känns det som att det är dags. Just löpningen är den gren jag tycker är tråkigast så här kan en tävling hjälpa till med att skapa lite bättre ”vibbar”.

233 pass som bland annat innebar 53 mils löpning totalt, 191 mil på cykeln och 7,7 mil i vattnet! Har inte en susning om det är mycket eller inte, men för mig är det fantastiska siffror. Lägg därtill all längdskidåkning (drygt 30 mil), timmarna i gymmet (här ryms både löpband, wattcykel, rodd, stakmaskin som inte syns) och mina tafatta teknikpass där det inte handlade om att ”logga” in distans.

Det är så många som säger ”men oj, vad du har gått ned i vikt”. Jag nickar, men i sanningens namn har jag de facto gått upp ett kilo det sista året. Viktraset kom för 2-3 år sedan (från 97-98 kg ned till 83 kg) när jag började cykla. Det sista året har kilona ”omplacerats” alt. förvandlats. Här på bilden ovan är det exakt ett års mellanrum mellan bilderna.

De senaste veckorna har jag fokuserat mest på simtekniken. Det är det enskilt största målet under de kommande månaderna: att när det är dags kunna crawla hela triathlonsimningen (1.900 meter). Just i detta nu känns det onåbart, men det är hjärnspöken, ingenting är omöjligt (som Gunde säger). Jag jobbar också med löptekniken och hämtar inspiration från det som kallas Chirunning. En löpteknik för att undvika skador och springa energisnålt samt använda de stora muskelgrupperna. Parallellt med detta jobbar jag i gymmet med främst överkroppen, den har aldrig varit min starkaste gren så här finns det vinster att göra (inte minst i längdskidåkningen och simningen). På bilden här ser man en person göra chins. Det finns också med på mitt ”schema”. Vet inte varför, men det känns ”manligt” att klara detta. För ett år sedan klarade jag inte en enda, idag klarar jag fem med bibehållen teknik.

Nya mål!

Nu är det sommar. För mig innebär det att grillen går var och varannan kväll och att jag gärna avnjuter en kall. Att hålla igång är lite svårt när värmen (ja, den har väl inte varit ett problem så här långt) kommer, Vacchi & Adamsson kommenterar Tour de France på Eurosport samt de olästa böckerna ligger i en trave på kontoret. Således hög tid att sätta nya mål.

Sedan 10-talet år tillbaka har jag haft svårt att slita mig från Eurosports Tour de France sändningar. De vackra landskapen och spetsfundiga kommentatorer har gjort att även min lagvigda satt sig ned för att titta trots att hon är totalt ointresserad av cykelsporten. I år hade jag en utmaning att hålla igång även efter Vätternrundan som ju var mitt mål denna sommar. Nu har jag hittat ett nytt mål som känns svårt att nå: cykla 33 procent av den sträcka som cyklisterna i Tour de France genomför.

Som syns på diagrammet ovan har jag hamnat lite på efterkälken redan. Till mitt försvar kan väl anföras att både ett plank på uteverandan och ett staket på framsidan av huset tillverkats. Men, det är drygt också, det går åt ett antal timmar att klara de där 33 procenten.

Nu blir dock etapperna i TdF lite kortare när cyklisterna tar sig an Pyrenéerna och Alperna. Det gör att mina utflykter i det flacka landskapet runt Örebro lättare når de 33 procenten. Jag kör på så länge vi är hemmavid, för det kan bli en och annan utflykt med tältet i jakten på solen när jag väl går på semester.

Student & Vätternrundan!

Vilken vecka och helg. Privat har det varit lite rörigt, men min pappas kondition har blivit allt bättre och i onsdags kunde han åka hem från sjukhuset och det har varit en del ”meck” med vårdplanering, larm och nycklar. Men, sammantaget är man tacksam över den hjälp som vårt samhälle erbjuder när hälsan sviker. Veckans stora händelse var tveklöst sonens student, Jeppe och alla andra studenter fick på sin stora dag ett smått drömlikt väder. Igår lördag genomförde jag mitt livs första Vätterrunda, 10 månader efter inköpet av racer. VR gick helt OK, men en mycket olustig olycka på en i vår grupp gjorde att glädjen försvann.

Här ser ni lite bilder på studenten ifråga, bröderna och mamma Malin. Stolta föräldrar är vi. Det har blivit en ung, vuxen man, med sunda värderingar och en person att lita på. Under veckan har det förfirats och själva studentdagen i fredagen inleddes med champagnefrukost kl 05.00 och sedan fortsatte det hela dagen med utspring, parad, kortege, studentmottagning och utgång.

Det fanns tankar om att sonen skulle få några timmars sömn, men gratulanter satte effektivt stopp för detta. Men, det var bara roligt. Studenten tar man bara en gång och då ska dygnets timmar utnyttjas.

Själv kom jag i säng vid kl 21.00 och somnade efter någon timme. Sisådär tre timmar senare väcktes jag av alarmet och käkade snabbt frukost innan hustrun (min hjältinna) skjutsade ned mig till Motala. Strax före kl 03.00 bytte jag om inne på en av McD:s toaletter. Hustrun förevigade mig i min utstyrsel (se nedan), snygga kläder som Örebrocyklisterna har. Vid starten ser jag Kent och Anita. De gjuter mod i mig och att få höra Kent berätta om VR och säga att det kommer gå bra det här kändes onekligen bra.

Kl. 04.06 rullade vi iväg. Vi kör klart snabbare än nödvändigt. Det är lite ryckigt och det ropas ut order mest hela tiden. Vi får sedan ”hjälp” av ett gäng från Motala som vi kan ligga bakom och då blir det ett mjukt och effektivt tempo. Strax för Jönköping börjar jag känna av ryggen, men det känns som en västanfläkt mot den smärta som jag ”vant” mig vid de senaste månaderna.

För min del tar VR en helt ny skepnad efter stoppet i Fagerhult. Här ser jag min grupp åka iväg utan mig! Tror inte mina ögon och blir väl så paff att jag inte heller förmår mig att ropa. Vi ligger trots allt typ 30 minuter före schemat och på cykeldatorn ser jag att jag varit still i nästan 6 minuter och här hade vi tydligen regeln om max 5 minuter… jag strulade med att få på mig vindvästen och ser mina lagkompisar sticka iväg 20 m från där jag står och försöker få på mig min väst. Kastar mig upp på cykeln och mosar på i 45-50 kmh (snabbaste delen för min del på hela VR) och kommer ikapp efter några kilometers tempokörning som inte är kompatibel med min fysiska status. Hinner idiotförklara mig själv när jag sitter längst bak i klungan (borde givetvis ha struntat i gruppen och tagit resten av VR på egen hand) för nu har jag ryggsmärtor som heter duga. Sedan dröjer det bara någon/några minuter innan olyckan är framme.

Från min position längst bak i klungan ser jag Patricia slå runt lite längre fram och ett par cyklister till dras med i kraschen. Jag tvärbromsar och hamnar sånär i diket. En riktigt otäck krasch. Tina i vår grupp och en läkare, som kom någon minut senare, tar på ett jättefint sätt hand om henne samtidigt som vi andra dirigerar om cyklister och motortrafik. Här försvann glädjen för min och många andras del. Efter 32 minuter rullade vi vidare. Vi låg nu några minuter efter schemat (typ 7 min), men det kunde vi åka hem med ett smart tempo. I Karlsborg drabbades vi av en broöppning och där försvann ytterligare 10 minuter… Efter det drevs tempot upp ytterligare och då sade ryggen stopp. Jag gjorde några förningar för gänget innan jag lade mig sist och sedan stannade jag vid en busshållsplats när vi åkt 24,2 mil och såg gänget kämpa vidare i en klunga med massor av cyklister som hjälptes åt.

Jag kunde nu i lugn och ro stretcha ryggen och tog mig till Hammarsundet där jag fick fylla på med vätska. I Harge ser jag Pia och Vailith från min församling stå och heja, jag stannar och pratar en stund då jag bestämt mig för sub11 istället. I Medevi får jag tag i blåbärssoppa, stretchar ryggen igen och kan sedan fortsätta mot mål. Tiden blev 10 timmar 41 minuter och 59 sekunder. Ett rullsnitt (utan stopp) på 31,3 kmh.

Vätternrundan var en trevlig upplevelse om vi bortser från olyckan (olyckorna, för ambulanserna tutade rejält runt sjön). Ett jippo på många sätt som samlar cykelsverige. Det är en brokig skara som cyklar runt Sveriges näst största sjö, alltifrån rekordjagande elitcyklister till kompisgäng som på gnisslande cyklar tar god tid på sig i depåerna. Bäst var ändå damerna som åkte runt på varsin damhoj, de siktade på en tid kring 20 timmar för då skulle de hinna duscha innan det var dags för att sätta sig ned på restaurang med sina män som bokat bord i Motala!

Min Garmin berättade att jag bränt 13.500 kalorier under resan, min vikt gick från 86,9 till 82,5!! Visserligen hade jag bunkrat lite, men det skvallrar om att intaget av dryck och mat varit för lite. Roligast har nog ändå resan till VR varit. Har gått från rejält otränad till att komma i hyfsad form. Nu blir det mindre cykling för egen del, flugfisket väntar och kan jag få ordning på ryggen och min högra axel så ska golfklubborna svingas.

Kommer jag att cykla VR igen? Just nu, nja, vet inte. Patricias olycka sitter kvar på näthinnan. Men, sedan var det också denna hets, gapandet…Vätternrundan är ju trots allt ett motionslopp inte SM. Just nu lockar nog randonneur mer, det är lite mer avspänt, men man ska aldrig säga aldrig. Får jag ordning på ryggen så kan det bli en ny runda, med eller utan mål om tider hit eller dit.

Cykling är fantastiskt roligt, man får både träning och naturupplevelser på en och samma gång. Ett par pass i veckan kommer det fortsatt bli. Lördagen kröntes på ett fint sätt när några goda vänner kom över. Jag öppnade kaggen med tyskt färsköl och grillade korv samt fixade lite sauerkraut (tysklandstema). Efter 11 timmars sömn gick jag idag ut på verandan i solskenet och käkade, som ni kan se, en brunch som kändes extremt grabbig och bra.

Nu får vi hoppas på fortsatt bra väder denna sommar!

Dax för Vätterrundan!

 På natten mellan fredag och lördag (starttid kl. 04.06) bär det iväg. Vätternrundan med sub10 (således under 10 timmar) är tanken och krånglar inte ryggen så kommer det att gå vägen. Har väl inte förberett mig på det sätt som jag önskat, men att vara 3-barnsfar, församlingsherde, m.m. gör att livet inte alltid blir så som Filofaxen gör gällande.

Under våren har jag avverkat nästan exakt 200 mil inför Vätternrundan. En träningsdos som kan tyckas modest, men för ett år sedan var jag en förkroppsligad soffpotatis som alltid tog bilen vart jag än skulle. Idag är jag inte atlet, men jag motionerar 3-4 ggr i veckan och har på kuppen gått ned drygt 13 kg utan att hoppa över god mat och en kall pilsner. Utifrån detta är min Vätternrunda redan en succé för mig personligen, jag har kommit igång igen och har idag svårt att se mig själv återgå till gamla rutiner (synder). Att motionera är numer inget jobbigt, snarare något som jag längtar till.

Under den sista månaden har två resor med kyrkan gjort cykellivet lite komplicerat. På den första resan hade jag med mig cykeln och hann med tre cykelpass i Wittenberg, Krakow och Rostock. På den sista resan fick cykeln vara hemma, det är lite småkrångligt att ha med sig en cykel som ska skruvas ihop och isär helatiden för att stuvas undan i bussens lastutrymme, och här blev det istället mycket god tysk mat och pilsner till maten givetvis (på bilden en schweinshaxe mit sauerkraut und Eine grosse dunkel). De sista veckorna har sedan en kraftig blåst gjort träningstillfällena till smått obehagliga då man kastas i sidled i byvindarna samtidigt som man ska färdas på allmän väg.

Själva distansen (30 mil) gruvar jag mig inte speciellt mycket inför. Dels har jag cyklat drygt 32 mil för någon månad sedan och dels tänker jag att själva grejen med tusentals andra cyklister ger energi (när jag körde 32 mil så var det bara jag och Johnny…). Oron stavas ryggsmärtor. Jag brukar få ont i ryggen, men det kommer då efter 4-5 timmar, de senaste veckorna har symtomen gjort sig gällande efter 45-50 minuter. Att hoja runt sjön och bara ha ont känns väl sådär. Igår hade jag dock nästan 1,5 timme med intervaller och då hade jag nästan inte smärta i ryggen alls, så jag får hoppas att det är ett steg i rätt riktning.

Har nu fått mina cykelkläder som ska användas under VR. Snyggt värre med Örebrocyklisternas brallor och jacka. Är sjukt nöjd med brallorna, vilken kvalitet. Har enkom köpt cykelkläder tidigare från Kina (enormt mycket billigare) och kan nu förstå varför så många ger tipset till oss nybörjare: spara inte på cykelbyxorna (se byxorna på bild här). Vi är ett 10-tal ÖC-cyklister som ska ge oss i kast med att hjälpas åt för att klara 10 timmars gränsen. I gruppen finns det folk som varit med förr och det är bara att tacka och ta emot för en annan och göra som man blir tillsagd.

Imorgon kväll blir det ett sista träningspass inför VR. En timme i 26-28 kmh tempo med två 10-minuterspass i 33-35 kmh tempo. Snittfarten för VR ska ligga på dryga 31,5 kmh om vi ska klara 10-timmarsgränsen med två korta stopp för dricka och dylikt. Känns som att det för gruppen är en möjlig uppgift om vi bara får till ett jämnt tempo, på Hjälmaren Runt gick det sisådär, i motvinden och i uppförsbackarna var det några som gick in i väggen och fick släppa när tempot drevs upp för mycket. Imorgon börjar jag också ladda upp med kolhydrater.

Äldste sonen tar ju studenten på fredag så det finns annat som pockar på uppmärksamhet. Tänker mig att få några sovtimmar innan alarmet väcker mig vid kl. 01.00 på fredagsnatten. Käkar sedan en rejäl ”frukost” och tar sedan Opeln ner mot Motala (startlapp, chip och annat fixar jag på torsdag). Lite uppvärmning på plats och sedan rullar nr 20706 iväg!

Möra ben!

Jobbet tvingar mig till välbehövlig vila idag tisdag och imorgon onsdag. Bra, tack jobbet! Efter randonneuren i torsdags var jag med på Örebrocyklisternas söndagsträning och jag kände redan på väg ned till starten på Stortorget att regnet var det minsta problemet, benen var möra redan före träningen. Vila är den enda medicinen, även om jag just nu bara vill igång och träna inför Vätternrundan.

I söndags blev det drygt 12 mil med ett rullsnitt på drygt 30 kmh. Vackert så, men jag kunde inte ta min beskärda del av jobbet. Kände mig drygt ”20 år yngre”, känslan av att vilja men ha benmuskler som bara svarar  ”nänä”, den minns jag från squashbanan när det vankades ett femte och avgörande game. Trötta ben förvandlades till smärtsamma dito när man vaknade på måndagen. De hade fått arbete lite för mycket helt enkelt.

På måndagskvällen joggade jag drygt fem kilometer i Markaspåret tillsammans med bandyjuniorerna. Inbillar mig att det kan hjälpa återhämtningen. Tanken var att promenera men att gå i ett motionsspår känns liksom inte OK så det blev lite jogging istället.

Nu är det dock bara att lägga alla tvångstankar åt sidan. Jobbet pockar på uppmärksamhet både dag som kväll. Bra. Jag och flera med mig är säkert lite stressade över att Vätternrundan nu närmar sig och man vill liksom klämma in så mycket träning som möjligt, trots att det snarast är kvalitet som borde vara ledordet så här nära inpå rundan.

Jag har inte lyckats följa min plan till punkt och pricka. Det har inte varit latmasken som skördat segrar utan ett fantastiskt rikt liv som församlingsherde i ett pastorat med höga ambitioner. Men, jag har ändå avverkat ca 150 mil på asfalten och avverkat en lång rad med bålstyrkepass. Två randonneurer (21 och 32 mil) samt Hjälmaren runt (15 mil) är tre längre distanser som gjort mig bekant med vad som händer när man cyklar länge. Hade gärna haft ytterligare 50 mil, men nu måste träningen ha ett annat fokus under veckorna framöver.

Fram till Vätternrundan blir det nu korta pass med fokus på fart och intervaller. Två, kanske tre, pass kring 10-12 mil med lugn fart ska jag se till att avverka. När jag är i Tyskland nästa vecka och guidar ett gäng resenärer blir det löpning för hela slanten och ett begränsat intag av bratwurts, saurkraut och pils.

Vet inte om jag pysslar med ”positive thinking”, men det känns som att jag är där jag ska vara för att kunna ta mig an Vätternrundan med en tid på max tio timmar.

Fantastisk dag under Hjälmaren Runt

Igår genomfördes det första motionsloppet för egen del. På menyn stod Hjälmaren Runt som arrangeras av Örebrocyklisterna. Väderleken var den allra bästa. Imorse vaknade jag upp men en lätt solbränna på låren ”cykelstyle”!

Klockan ringde irriterat vid 06.00. Hasade mig upp efter fem timmars sömn och idiotförklarade mig själv över att jag inte kommit till sängs tidigare. Boven var dock ett iordningsställande av en smutsig cykel.

Starten gick vid Tybblelundshallen. Mina kompisar som jag ska köra Vätternrundan var på plats. En lång kö efter nummerlapp och sedan bar det iväg strax före kl. 09.00. Arrangörerna släppte iväg oss i grupper om 25 cyklister. Det blev således även personer som inte hade koll på vad vi andra hade för mål: under 5 timmar och en snittfart på minst 30 kmh inklusive stopp. De första två-tre milen blev ryckiga och klungan hade svårt att få till det. Ideliga rop om splittrad klunga ledde till att snittfarten sänktes. Några av oss började ifrågasätta en fortsättning, det var uppenbarligen cyklister som var med i klungan och som inte ville eller kunde åka runt Hjälmaren med vår ambition. Vid Fellingsbro hade det löst sig, nu kunde vi som skulle köra Vätternrundan bilda en egen klunga och snittfarten låg på 33-34 kmh.

Vid Hjälmarsund tog vi en fika- & kisspaus. Drygt 8 mil var avverkade och vi låg tidsmässigt bra till. Bidragande var att vi haft medvind under delar av vägen dit. Kvar väntade således 7 mil i motvind.

Vid Stora Mellösa hade flera i klungan börjat få känningar av farten och vi blev allt färre som tog förningarna. Dessvärre skruvades farten upp så pass under de sista milen att flera fick släppa kontakten. Konstaterar att det finns några urstarka cyklister i gänget, var helt oförmögen att ta förningar sista milen i motvinden, när jag kom fram bredvid den som tog förningen satte vinden och farten effektivt stopp för mig och jag fick glida in som tvåa eller trea. Sammantaget ledde det dock till att en något desarmerad klunga nådde målet efter 4 tim 48 minuter. Ett rullsnitt på ca 31.4 kmh. Klart godkänt.

Själv är jag lite bekymrad över att jag var så pass trött efter Hjälmaren Runt. Tänker då på att Vätternrundan är nästan exakt dubbelt så lång. Å andra sidan hade vi inte behövt mosat på som vi gjorde den sista milen. Ryggen fortsätter att spöka, även om det inte var lika smärtsamt som tidigare. Jag är dock nöjd med min arbetsinsats, tog fler förningar än snittet och nu har jag fått testa på ett motionslopp där man passerar och passeras av andra klungor. Men, för mig är det en signal om att träningen måste fortsätta och förbättras.

För gänget som ska cykla Vätternrundan gäller det att hitta fram till en klungkörning som gör att alla kan bidra, på Hjälmaren Runt var det för många som inte kunde fullfölja sina uppdrag alldeles för tidigt. För egen del sätter jobbet effektivt stopp för mig att vara med, hoppas vi kan hitta fler träningstillfällen än onsdagskvällar för jag behöver vara med och träna in min roll.

I fredags blåste det halv storm när jag rullade cirka tre mil som uppvärmning. Fick luta mig in i vinden för att kunna cykla rakt. Idag söndag är det regn. Konstaterar att vi fick ett fantastiskt väder. Sammantaget en bra dag. Glada personer som kom med positiva tillrop om bra förningar var uppbyggande. Dessutom fick jag ett längre pass i benen, nästa längsta sträckan hittills. Tror jag kommer att ha nytta av det om drygt en månad.